Att-finna-sig-själv-teologi i coronamörkret

Egentligen är det intressanta dagar som uppstått i coronavirusets tid. Häromdagen träffade jag en pilot som blivit permitterad från RyanAir. Bolagets finanser är goda men framtiden är oviss för piloter.

”Vad arbetar du med” frågade jag.

”Fel fråga”, replikerade han snabbt. Sedan sa han att han var pilot.

”Oj, oj, oj”, var min omedelbara reaktion, som den brittiska skämtaren i SVT travesterar om.

Relationsexperterna har länge kunnat förlita sig på välfärdsstaten. Det finns resurser att starta om för förryckta och slagna i samhället.

Själv är jag inte emot det, men tror också på att det mänskliga lidandet bidrar till att göra oss mer fullkomliga, eller ”heliga”.

”På dig min Gud förtröstar jag”, sjöngs det flitigt i kyrkan under min ungdoms tid. Även ”som när ett barn kommer hem om kvällen”. Förmågan att förtrösta på en värld bortom gör att hjärtat förmår att vidga sig.

Fast krisen behöver något mer än en söndags upplyftning.

Att när det råder pandemi i landet så behöver vi någon att klamra fast oss vid. Någon som är större än oss själva och fyller behovet av en positivitet – en kraft mot hatet och mörkret. En garderobsdörr att kliva ut i en annan värld likt Narnia, där tiden står still eller åtminstone upplevs evig.

Kyrkan Tidning efterfrågar även mer teologiska diskussioner. Fast jag ser få sådana.

Mäster Eckhart som jag återvänder till tycker jag är den som öppnar upp garderobsdörren. Bortom social distansering, munskydd, visir, handsprit och tvätta händerna som är de reningsritualer som nu efterlevs.

Eftersom han är protestantismens förlöpare och en av Tysklands intellektuella i sin tid är hans idéer på sätt och vis banbrytande.

För katolska kyrkan var hans filosofi farlig, vilket resulterade i att han deporterades och försvann. Hans filosofi hotade katolska kyrkans monopol över det mänskliga sinnet.

Hans riktiga namn är Eckart von Hockenheim. Formel 1 banan Hockenheim är högst sannolikhet uppkallad till minne av honom, vilket vittnar om hans storhet i den tyska kulturen.

Det jag smått föll för i gårdagens läsning var följande: ”Perfect sanctification has no inclination nor going-out towards any creature; it wishes neither to neither to be like nor unlike any creature, but only to be one.”

Syftet med närheten till Guds helighet är alltså att vara sig själv. Mäster Eckhart menade även att helgelsen håller sig själv inom bestämda ramar (self-contained) medan ödmjukheten lämnar självet.

Därför placerade mäster Eckhart helgelsen (sanctification) före ödmjukheten. Han förklarar ytterligare: ”Whosoever wishes to be this or that wishes to be somewhat; but sanctification wishes to be nothing.”

”Vill jag vara det”, är alltså en central fråga i processen. Viljan är lokomotivet i den mänskliga tankestrukturer där tankarna följer viljan. Därför är helgelsen viktig, eftersom närheten till Gud innebär att det mänskliga väsendet och viljan blir impregnerad av hans helighet.

Han sätter även medlidandet (pity) under helgelsen: ”I set also sanctification above pity, for pity is only going out of oneself to sympathize fellow-creature’s sorrows. From such an out-going sanctification is free abides in itself, and does not let itself be troubled.”

Vidare säger han: ”To speak briefly: when I consider all the virtues I find none so entirely without flaw and so conducive to union with God as sanctification.”

Något som svenska väckelserörelsen sjöng om var ”helig, helig, helig” vilket handlar om det här.

Ytterst handlar det om att självet inte går att reducera till titlar som handlar om vår påverkan över andra. Det största en människa kan vara med om är att finna sig själv. Därifrån är det aldrig långt till Gud.

Syftet med helgelsen är att Gud kan förmedla sig själv. Det är när den fria mänskliga själen etablerar sig i den sanna helgelsen (sanctification) som det drar Gud till sig självt.

Då händer det följande: ”and were it placed beyond the reach of contingencies it would assume the properties of God”. Alltså, där det är placerat utom räckhåll för eventualiteter kan självet alltså förutsätta, eller ana, Guds egenskaper.

Helgelsens slutpunkt är fokus på den Eviga, där det handlar om att bli lik Gud. Om det kan skrivas vid ett annat tillfälle.