Om ansvar i pandemins spår

Frågan om ansvar i pandemins spår är lika komplex som coronaviruset är. Det kan växla mellan att bära munskydd för att inte smitta andra, men också om att bära visir för att skydda sig från att bli smittad själv.

Därefter har självaste kvalitén på inandningsluften också blivit föremål . Det uppstod redan när ambulanspersonal skulle hämta de avlidna. Då användes den militära skyddsmask 90 för att personalen inte också skulle bli sjuka.

Frågan om att stanna eller fly från sin post är något som diskuterats ingående redan på 1500-talet och har lämnat upptrampade spår. Martin Luther uppmanade redan några präster att stanna i staden medan andra tilläts fly. Han hänvisade till avsnitt i Bibeln där det är bättre att fly än att alla präster dog av pesten. Då hade han bevarandet av Guds ord i tanke.

När böldpesten väl kom på besök tog det ett dygn och ibland några få timmar innan de som blivit smittade var döda. Dödligheten var så hög som 60 procent. Oftast var det 100 procent på ett ställe.

Att klä av kläder och tvaga de döda ledde till att begravningsrutinerna inte fungerade. Dagens kremering av coronasmittade är därför barmhärtig mot omgivningen. Då med tanke på att luften kan bli oren kring den döde.

Böldpesten eller ”the Bubonic plague” som tillhör bakteriestammen hos murmeldjur har hoppat över till människan. Det skedde även förr när handelsförbindelser mellan Europa och Kina etablerades och skulle kunna hända även idag om kunskaperna var låga.

William McNiell diskuterar i kapitel 4 i ”Plague and People” att de mongoliska vandringsfolket överförde Pastuerella Pestis (böldpesten) till murmeldjuren till Euroasien och menar att de kom från karavanerna, den antika sidenvägen mellan Kina och Syrien.  Murmeldjuren utgör en slags ”bank” för bakterien att överleva hos i det annars bistra arktiska klimatet.

Ansvaret när pesten kommer är att stanna på sin post. Att ens diskutera att ”regeringen borde avgå” skulle kunna uppmuntra till flykt. Faktum är att politiker träffar människor hela tiden. Det är ett extremt socialt yrke.

När pesten kom hade Martin Luther ständigt ”sin nästa” i åtanke. Eller direkt översatt från engelskan: ”sin granne”. Ansvaret för barnen och äldre var viktigt. Då att föräldrarna tog hand om sina barn och även hjälpte sina egna föräldrar som var gamla.  Det ansvaret har sipprat ner till välfärdsfrågor där barnomsorgen och äldrevården utgör fundament i det svenska samhällssystemet. 

Föräldransvaret, som handlar om kärleken till sin nästa, går inte att fly ifrån. Inte ens under en pandemi. Barnen fick därför gå i skolan i Sverige, som är ett land starkt påverkat av luthersk tradition. Därför stängdes inte äldrevården ner, utan ansvaret fortsatte trots att smittorisken i princip var 100 procent, till att risken blivit mindre med tiden. 

När Luther kategoriserar olika typer så tycker han att de som tar onödigt många risker ”frestar Gud”. De visar inte ”tillit till Gud”. Även om de säger att ”Gud kan beskydda mig även här”. Det här handlar om unga vuxna som inte har mognat – och det finns inget krav på att ha gjort det mer än att följa de kyrkliga ceremonierna som anses ha en positiv effekt på människans förmåga att utveckla ansvar då den går hand i hand med kärleken till sin nästa och med Gud i samma andetag. 

En annan aspekt är att en del såg pesten som ett Guds förutbestämda straff. Därför var det ingen idé att skydda sig. Istället handlade det bara om att acceptera och dö och inträda himmelriket i tillbedjan.

Just undervisningen om hur döden på ett värdigt sätt skulle hanteras är en del av kristendomens skatter. Men här satte böldpesten stopp. Prästen kunde inte besöka de döda utan att själv bli smittad.

Dåtidens präster hade lika central roll som ambulanspersonalen idag. Det är smått häpnadsväckande hur Martin Luthers filosofi påverkade vårt sätt att tänka kring ansvar och frihet.

Det här är en del reflektioner främst utifrån boken Plague in ”the Early Modern World” (2018) skriven av Dean Phillip Bell.