Den globala kulturen är prioriterad

Coronaviruset har påverkat många kulturarbetare som drabbats väldigt hårt på grund av restriktioner gällande offentliga sammankomster med maximalt 50 personer. Polisen ingriper direkt med förmaningar att upphöra sammankomsten, vilket Jonas Gardell beskriver i Expressen. Totalt handlar det om ca 200,000 människor som förlorar sitt arbete. En stor sorg.

Ändå gäller inte 50 persongränsen inte överallt i samhället, vilket inte är rättvist då lika för alla ska gälla. Nu får Ullared vara öppet men inte Gröna Lund. Ett flygplan får vara fullt men inte en teater.

Det säger sig självt att sårbarheten vägs in här och regeringens undantag för Ullared med tusentals besökare är okey i likhet med att flygplansbolagen får respit med trafik. De globala värderingarna att skydda den fria marknaden i likhet med fria rörligheten. Däremot blir de nationella symbolerna som inte är särskilt rörliga och är begränsade i sina uttryck.

Det säger sig självt att kulturen i den globala diskursen väger mot nya vägar än de gamla. Samtidigt är det lätt att den egna kulturen och särmärket kidnappas av andra krafter.

Att kulturen är viktig säger sig självt. Faktum är att den globala kulturen anses viktigare än den inhemska och regelbundna. Dagens inhemska kultur krymper till vardagsrummet. Mer påtagligt kan det inte bli när människor träffas virtuellt istället för fysiskt. Vi ser in i varandras hemmiljöer.

Där tror jag framtidens kultur finns. Det personliga är politiskt. När coronaviruset tvingade människor till social distansering blev många kyrkor tvingade att fira gudstjänst på Youtube eller på sin hemsida. Det i sig är en global rörelse där många inhemska kyrkor helt plötsligt finns på sociala medier. De om några är betydligt konservativa gällande nya medier.

Här har tusentals kyrkor fått omvärdera – långt ifrån enbart de svenska. På sätt och vis har Coronaviruset tvingat kyrkorna att accelerera. Inte för att de söker det offentliga ljuset men för att de vill finnas för människorna som behöver det inre ljuset.

Det steget som kyrkorna tar följer regeringen noggrant. Hur hoppets ljus ska lysa på bergstoppen är viktigt. Samtidigt känns det tragiskt att århundraden av kulturella skatter ska behöva vara så hotade till existensens grund. Det blir därför regeringen uppgift att bära kulturarbetarnas bördor.

Om kulturarbetarna inte finns behövs ju ingen kulturminister heller. Det är så jag förstår logiken i avgångskraven. Misslyckandet bärs gemensamt.