Nyfikenheten i flyktens ögonblick

Teologen Joel Halldorf skriver på Expressens kultursida om vår tids uttryck av ökat intresse av Gud. Samtidigt är den nyfikenheten en form av längtan efter det heliga som blandas med existentiell svindel.

Man drivs mot tillvarons yttersta gräns. Han skriver: ”Där finns något man bara kan ana, men som fyller en med fascination och bävan.”

För att låna några ord ur ”Paradoxens väg. Mäster Eckharts undervisning om andligt liv” av Cyprian Smith (2020, s.22): ”Om vi såsom många har gjort, jämför den andliga resan med bestigningen av ett berg framträder de två vägarna på följande sätt: den första är en slingrande väg som når toppen så småningom och hejdar sig på varje nivå. Den är långsam, men grundlig. Den andra angriper toppen direkt, klättrar uppför den branta bergssidan utan tvekan eller dröjsmål. Nedstigningen kan sedan vara långsam och gradvis, men den inledande uppstigningen är inte det. Det är en farlig väg, men den når sitt mål och är rätt för dem som är lämpade för den. ”

Sedan finns en annan nedstigande aspekt som är värd att citera (s.23): ”Om vi tålmodigt och orubbligt följer denna slingrande väg ner i våra egna djup skall vi upptäcka, till priset av en del risker, oväntade goda eller onda kraftkällor – begravda skatter vaktade av ”drakar” och ”bergstroll”; och om vi följer vägen ända till slutet bortom det psykologiska, skall vi slutligen komma till den djupaste nivån av alla, ”skatten gömd i åkern”, som evangelisten talar om – det rena, odelade medvetandet, avklätt allt som är egoistiskt och personligt, vårt väsens centrala kärna, där Guds ljus skiner.”

Mycket av den här kunskapen finns redan i vårt kulturarv. Den radikala protestantismen där Gud är själens trädgårdsmästare som vårdar våra relationer som planterade blommor som kräver både kärlek, omtanke och omsorg.

Just de här inte och yttre rörelserna fångar evangelisten Johannes väl. Fåren som går in och ut för att få bete. De känner herdens röst och herden känner varje får.

För mig är det en fantastisk nyhet hur fri teologin är i jämförelse med andra vetenskaper.

På något sätt är flykten in i humanioran varit nyttig, men när kommunernas äldrechefer skulle fatta medicinska beslut gällande covid-19 saknade de kompetens. Därför blev fler sjuka och döda, vilket ledde till att sjukskrivningar ökade. Ett fruktansvärt öde som vi fortfarande inte har vågat blicka konsekvenserna av.

Den ersattes istället av besöksförbud, vilket kan jämföras med lock down-mentaliteten. Frågan är hur länge Folkhälsomyndigheten ska hålla de äldre i isolering. Även det är en outhärdlig smärta som många äldre känner. Särskilt de barnkära som inte fått vara nära sina barnbarn. Är inte många barnbarn livets belöning?

Det här är naturligtvis inga lätta beslut. Frågan är om svenskarna tålamod är slut. Att nästa beslut är att äldre får ökad frihet. Det här måste naturligtvis gå hand i hand med utökade testningar och slutligen vaccinering.

Samtidigt går det knappast att andas efter våren och sommarens ödesdigra död. Så mycket rädsla som utkristalliserats till permanent försiktighet i sociala relationer. Så mycket smärta som är osorterad och ligger i drivor som under översnöade vintrar. Det är outhärdligt.

I sådana lägen flyr jag till själens trädgårdsmästare.