Avskildhetens gåva

Mäster Eckhart har skrivit ett program för en andlig väg. Den fördömdes av påven på 1300-talet som kätterskt. Det finurliga är att ”mäster” följer med i beskrivningen av Eckhart som studerade och undervisade både i Frankrike och Tyskland.

Det är ju först i bergspredikan (Matt 6:4) som förklaras tydligare i samband med gåvor: ”Då ges din gåva i det fördolda, och då ska din Far, som ser i det fördolda, belöna dig”.

Där ute i tomheten finns alltså den faderliga omsorgen, inte försummelsen som vi vet orsakar så mycket lidande. ”Stäng din dörr och be till din Far som är i det fördolda” (Matt 6:6) ger handfasta råd som under pandemin varit vardag när de flesta sitter hemma.

Faktum är att Gud är transcendent. Han är gripbar för intellektet, fantasin eller våra instinkter. ”Gud är varken här eller där” som Eckhart uttrycker sig. Även sådant som vi uppnått eller förstått som är av stort värde är inte Gud, skriver Cyprian Smith i Paradoxens väg (s.45) som även följande stycke är hämtat ifrån även om jag använder egna ord:

Det är alltså inte lika enkelt vid en första anblick att stänga dörren om sig och ta ett stort kliv ut i tomheten. Här handlar det om att överge de föreställningar som präglat våra upplevelser. Att säga ”Gud” är i praktiken att acceptera ett stort mysterium i den fysiska värld vi lever i.

När Thomas av Aquino fick glimta Guds personlighet betraktade han alla sina teologiska skrifter som ”värdelösa”. Just den här befrielsen från sig själv oavsett vad det än är upplevs som en lättnad, en slags piruett i sitt eget inre som börjar röra sig. Doften är oftast tillit och sinnesro.

De indiska lärorna beskriver det som kundalini där människan rör sig inom olika energifält. Sociologen Pierre Bourdieu kallar det för ”habitus” där han ville se helheten till det mänskliga agerandet istället för ett vanemässigt program.

Närmast tänker jag på när Paulus ställde mitt på Areopagen (Apg 17:22-23) När jag gick omkring och studerade era gudabilder fann jag nämligen också ett altare med inskriften: ”Åt en okänd Gud.” Han fångade kontexten.

Nu till mäster Eckharts program som han undervisade blivande präster: ”När jag predikar, brukar jag tala om avskildhet och att människan ska frigöra sig från sig själv och alla ting; för det andra att hon ska präglas av det ett-faldliga goda som är Gud; för det tredje att hon ska bli medveten om den stora ädelhet som Gud har lagt ner i hennes själ för att hon på detta underbara sätt ska nå fram till Gud; för det fjärde om den gudomliga naturens renhet och om vilken glans som är i den gudomliga naturen” (Smith, s.38).

Att välja avskildhet handlar om förtrolighet, innerlighet och förtroende. Det krävs också en gnutta mod.

Att besjäla sig med Guds godhet är alltså en medveten akt. Här tänker jag på Jesus reaktion till dem som tyckte att han var god. Han menade att det finns bara en som är god, och det är fadern. Det mest påtagliga är ju den faderliga omsorgen.

Den tredje akten är lite mer krävande. Det gäller på något sätt navigera sig ”skatten i åkern” där tillit, tro, acceptans, kärlek, tacksamhet, tålamod samexisterar med de annars vardagliga delarna av det inre livet.

Det fjärde handlar om den godmodiga renhetens glans. Att göra sig själv mottaglig för den istället för att göra motstånd eller ödsla tid på (onödiga) rädslor.

Smått märkligt att så få känner till våra egna metoder i västvärlden när de blickar ut mot indiska läror som inte är kulturellt anpassade. Våra kräver inga droger utan är väldigt enkla.

Tro på den faderliga omsorgen som räknar håren på huvudet, som ser sparven som dör och bryr sig om det, som klär sommarens gräsmattor, växter och träd med blommor. Han som ger villkorslös kärlek till alla.