Trygghet och barmhärtighet

Det är spännande att lära sig tänka i nya banor. I pandemins spår ändras normativa tankebanor för att minska smittspridningen. Lyckligtvis är förskolebarn och mellanstadium sparade från virusets framfart vilket gjort att skolorna för de allra minsta fått fortsätta nästan som vanligt.

Här har minsta lilla förkylningssymptom varit anledning att stanna hemma för att följa Folkhälsomyndighetens riktlinjer. Det har inneburit mindre stress och ökad trygghet för barnen.

Just denna grundläggande trygghet är ovärderlig för barnets uppväxtvillkor. För otrygga barn blir klassrummet den trygga platsen och gemenskapen med de andra barnen.

Här finns många faror. Att ha relationer från förskolan innebär ett försprång för de som saknar de långa relationerna som hunnits formas under tid. Det är lätt att känna sig utanför/utfryst och viss mobbning kan förekomma då personen saknar de sociala koder som är nödvändiga och som skapats i den sociala miljön.

Än värre blir det när det förväntas av barnen att bli mer självständiga, som i högstadium där klasserna inte längre fungerar som nav. Här faller de barn som saknar grundtrygghet hemma.

Att arbeta fram trygghet är minst lika viktigt. I den teologiska tänkandet skulle tryggheten som vi människor eftersträvar vara den gudomliga godheten som i nya testamentet kallas för nåd.

När jag som liten funderade på Gud och hans godhet var min första reaktion att han skulle ge mig en trampbil under sängen. Kanske trodde jag som barn gör med levande fantasi att Gud var ett gott spöke.

När jag senare började utveckla en mer levande tro var det inte lättare. Han var resursrik och jag resursfattig. Vad han gav mig var en glädje att gå på gudstjänster som på ytan såg tämligen trista ut.

Fast jag kunde inte riktigt benämna de här sakerna, men däremot fick jag oändligt många fina vänner som förstod. I kyrkan fick jag som 17-åring flera föräldrafigurer, som uppoffrade sig för mig. Just de här människorna var också smått professionella och anspelade på anknytning men följde inte linan fullt ut.

Ett barn behöver trygghet och färdriktning. När Jesus tar fram ett barn och ställer det framför karriärsugna lärjungar och ber dem att omvända sig för att bli som ett barn för att få tillgång till himmelriket. (Matt 18)

Onekligen tar han strid för den här frågan om hur en relation ska se ut. Ett barn klarar sig helt enkelt inte utan trygghet. Därför kallar Jesus Gud för sin far. Det är möjligtvis i Hosea bok som det går att se det här tydligast.

Petrus nämner i sitt första brev (kap 2) att ”ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet”. Om ordet barmhärtig skriver teologen Sofia Camnerin (När Larmet tystnar hörs tonen, s. 95) ”att det hebreiska ordet för livmoder i pluralform betyder barmhärtig eller medlidande.”

Hos profeten Hosea (11:8-10) finns en hel del guldkorn: ”Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar. Jag vill inte utföra min brinnande vrede, jag vill inte ödelägga Efraim igen, för jag är Gud och inte en människa. Jag är helig bland er och vill inte komma med vrede”.

I Hosea (2:14) säger Gud att han ska ”locka henne bort och föra henne ut i öknen och tala till hennes hjärta”. Det är ju vad mäster Eckhart också citerar. Det Gud representerar är helt väsensskilt från de mänskliga villkoren. Inte ens ordet godhet eller de vackraste formuleringarna räcker för att beskriva ädelheten i Guds godhet.

Just intimiteten mellan människa och Gud är central i Eckharts teorier. Han menade att det inte finns ett jag och ett du i den intima relationen där Gud och människa återförenas. Därför måste människan våga rasera sina egna trossatser och helt enkelt kasta loss.

Just att kasta sig loss och våga mötas i en enhet är själva intimiteten och några steg bort kallas den för anknytning. Även det här är målet med jämställdhet men också tidigare i äktenskapet.

Hoppet ligger i själva sökandet efter Guds godhet, men även att vänta in honom, vilket kan beskrivas som att våga vara närvarande. Något som läsarpodden tar upp i senaste avsnittet.

Passar här också på att länka till Dystopia i P3 som berör identitetspolitiken och hur högern har börjat använda den för sina syften, vilket skapat förvirring hos vänstern.

Sedan måste jag säga att det kändes fräscht att lyssna till Vänsterpartiet hetaste kandidat till partiledarposten i Agenda. Hon vågar använda problembaserad inlärning mitt i strålkastarljuset.