Strategier för integration

Integrationen kommer vara allt mer viktig för kommuner. Att döma unga män för allvarliga brott till vård och tillsyn samt skadestånd är det mildaste. Förhoppningen är att se missbrukaren bakom nationalitet och hudfärg. Se pappan bakom fängelsegallret.

Det finns undantag för att lyckas i både nya som gamla Europa. Här tänker jag på Louis Hamilton som vunnit lika många segrar som Michael Schumacher. Han är tacksam för att han fick chansen att köra för McLaren som senare Mercedes frikopplade sig från för att starta sitt eget stall. ”Trots att jag är svart”, sa Hamilton.

Idag är det tyska stallet helt bakom Louis Hamiltons mer eller mindre politiska kampanj med ”Black lives matter”.  (Se kritiken mot honom här…. Han är inte politiker bör tilläggas.) Näst intill förbisedd av medierna i Sverige i rädsla för att skapa ytterligare sammandrabbningar mellan högerextrema grupper och vänstersympatisörer. Frågan är brännhet och politikernas bord färgas av de stora sympatierna för SD.

Vad som saknas idag är övertygande positiva exempel i integrationen. Det finns inget belöningssystem för de som vill lämna gängkriminaliteten bakom sig. Det svenska integrationsarbetet är i sämsta fall repressivt och fördomsfullt alternativt totalt naivt, men bra och utvecklande på sina håll.

Den gamla vägen att försvenska personer fungerar någorlunda, men handlar om att trycka ner minoriteter ungefär som en buffelhjord i full galopp kan köra över vad som kommer i dess väg.

Missionärer som skickades under kolonialismens spår för att sprida kristendomen hade en mjuk och självuppoffrande människosyn. De blev kulturella ögonöppnare. Ett sydamerikansk talesätt var att man skulle gå i någons mockasiner i ett år för att förstå personen.

De tog med sig skolan, sjukvården och lag och ordning – men inga fängelser. I nattens debatt mellan presidentkandidaterna medger Joe Bidén att lagstiftningen var för hård under 1990-talet som burade in svarta för mindre narkotikabrott, enligt SVT.

Identitetspolitiken har lett till samma maktlöshet hos politiker. Det är därför kyrkan länge varit en del av politiken. Framför allt söker människan stöd i kristendomen. Teologiskt är både makten och Gud i en ständig uppvaktning mellan varandra på ont och gott.

Relationen är komplicerad. Efter att judarnas ledare korsfäste sin frälsare och romarna halshögg Johannes döpare och Paulus gled på sitt romerska medborgarskap för att sprida budskapet. Även Johannes blev förvisad till ön Patmos.

Efter tusen åt är kristendomen på samma nivå som Davids kungadöme. Splittringen mellan olika kyrkliga riktningar är kulturella råmärken. Alla ville ha del i det bästa.

Oxel Oxenstierna var den som delade in Sverige i län efter tysk modell. Så på så vis var Sverige en del av den europeiska kulturen. En adopterad kopia med egna särlösningar, ungefär som dagens EU-medlemskap.

Att tänka i större bilder är numera accepterat i samband med coronavirusets spridning. Här är mitt försök.

Ett första scenariot är att den politiska överbyggnaden tar stegen och riskerna genom en noggrann prövning släppa in araber och försöka kontrollera skadan efteråt.

Ett andra scenario: Hela samhället går 50 till 100 år tillbaka i tiden. Tillåter bristen på jämställdhet där männen arbetar och kvinnorna är fjättrade kring spisen och barnuppfostran. Mannens fritid är bunden till religiösa yttringar. Det var där drömmen om ett kalifat väcktes, men också där diskussionen förs.

Genom samtal på deras villkor finns möjligheten att nå fram.

Scenario tre handlar om offensiv påverkan likt missionärerna som skickades till Afrika, Kina och Sydamerika för ett sekel sedan. Skolornas avskalade andlighet är en uppenbar brist. Här söker sig prästerskapet längre bort från samhället istället för att vara en del av den. Sekulariseringen är så självklar trots att andlighet kan vara en förenad punkt.

Om de lever 50 till 100 år tillbaka i tiden, varför kan inte vi också göra det också i modern tappning? Andligheten kan nyttjas för större syften. Oxenstierna var väl insatt i teologi och såg att den gjorde mycket gott för samhället.

Scenario fyra handlar om demokrati. Ge alla en liten del av kakan istället för att några får allt. Det har fungerat i fyra hundra år och borde göra även idag. Rikta om samhällets resurser till att fördelas med varandra istället för nuvarande extrema toppstyrning och centralisering. Här blir dragkampen kring makt, pengar och resurser tydligt och behöver regleras.

Samhället går alltmer jämna steg mot ett globalt system. Processen har varit medveten i ett decennium nu. Problemen är numera lika viktiga här som i USA.

Nåväl, det här var några tankar. Scenarierna är möjligtvis inte tydliga och är mer lösa idéer för samhällsstrategier istället. Någonstans måste vi ju börja tänka och föra processen vidare.