Identitetspolitiken i hyresrätternas mylla

Måndagens omröstning i riksdagen har skapat många fjärilar i magen.

Här samlar jag på argument emot och för.

Emot:

1. De största förlorarna är hyresgästerna som fått se sina hyror både gå till välfärden och kommunens underskott.

2. Det handlar om hyresrätternas själ som säljs ut vilket har handlat om årtionden av kritik mot hyresgästföreningen, men också om hur organisationen saknar politiskt kraft som länge medvetet försökts tystats ner, vingklippts och marginaliserats.

3. Att mindre än 1 procent får fri hyressättning på nyproduktion kommer förändra det svenska sättet att fatta beslut i koncensus.

4. Faktum är att kommunerna behöver få in mer pengar och det här är ett vitamintillskott. Men, vi vet inte om det är ”rika” som flyttar in eller om det är socialt utsatta som i bostadsbristens spår hankar sig fram. Då går större delen av deras inkomster i kommunens ficka.

För:

1. Hyresrätter är en förlegad sovjetisk modell som handlar om att staten omsorg kväver det individuella förmågan.

2. Det handlar inte om att alla hyror utan om nyproduktion inom privata fastigheter. De kan göra undantag till pensionärer och människor de gillar men de kan också hyra ut till höginkomsttagare som tröttnat kratta löven på sin tomt och prata sönder timmarna med grannen.

3. Ja, det är inte kommunerna som frestas att höja hyrorna på nyproduktion, dumsnut, utan om ljusskygga privata marknadskrafter som vet att det finns en dold marknad för just den här sortens verksamhet. Det är en så liten del av verkligheten att den knappt märks förutom i plånboken hos byggherrarna. ”Om ni bygger hyr vi”, säger de.

4. Det handlar om strandnära hyresrätter som ger extra ljus och natur till de som betalar. Det kommer vara så uppenbart dyrt att ingen kommer bli avundsjuk – utan skaka huvudet av ren galenskap.

Vanligtvis har S av ekonomiska liberala skäl närmat sig marknadskrafterna med syftet att bygga välfärden. Det vill säga fördela om pengarna till sina projekt och väljare. Här känner sig de flesta inte igen sig efter att identitetspolitiken har använts till absurdum, vilket försvagat upptagningsområdet.

Identitetspolitiken bygger på föresatser som känns igen vilket sorterar ut de som stämmer in respektive sorterar bort de som inte känns igen.

Det är egentligen identitetspolitiken det handlar om. Ett sätt att säkra väljare på ett målstyrd sätt. Så striden handlar om de som inte passar in i systemet och inte i identitetspolitikens mallar.

Det är därför det är lätt att skapa opinion för missnöjespartier – det är summan av de bortsorterade. Som inte finns i identitetsmatrisen. Förr var de kanske 1-3 procent men är nu 15-25 procent.

Kanske läge att byta strategi?

Nyamko Sabuni (L)menar att det var fel att inte ”pratar med andra partier”. Samtidigt är förhandlingar mitt under semestern sent påtänkt – lika mycket som att regeringen riskerar att falla på måndag.