Onekligen har Magdalena Andersson (S) sin största utmaning hitintills med vänsterpartiets Nooshi Dadgostar och Ulla Andersson som är ekonomisk-politisk talesperson. Då för att höstbudgeten 2021 ska gå igenom och förhandlingen är öppen till skillnad mot stängd, vilket innebär att de vill se uppfyllda krav för att stödja Anderssons kandidatur och budget 2021 för att bli Sveriges första kvinnliga statsminister.
Vilka är dessa krav då? Dadgostar sätter ner foten på fyra områden. Först ska urholkningen av välfärden finansiering upphöra. Skattesänkningar ska motsvaras av minst lika stora skattehöjningar. Det andra är statsskulden behöver betalas av. Greppet är att den offentliga konsumtionen ska öka genom förstärkningar av välfärden i kommun och region. Det tredje är klassklyftorna som måste brytas genom ökad omfördelning. Det fjärde är investeringar i jobb och industri där omställningen i klimatfrågor inte kan vänta.
De fattigare i välfärdssamhället
Så långt tror jag de flesta kan hålla med, men när det kommer till konkreta skarpa förslag med kronor och ören blir det annan ton. Reformer på 24,784 miljarder totalt. Här är fokus på sjuka, pensionärer och arbetslösa – de svagaste socioekonomiska grupperna i samhället. Lugnt kan sägas att idag får dagens pensionärer leva på 1990-talets politiska beslut där Göran Persson chocksänkte pensionerna. Under Fredrik Reinfeldts tid höjdes pensionen fem gånger, vilket var marginaliserade drag. Av omkring 24,8 miljarder vill Dadgostar satsa 6,4 miljarder på pensionärerna, vilket är 25,8 procent.
De fattiga i välfärdssamhället
Den tredje gruppen är arbetslöshetsförsäkringen. Det är svårt att föreställa sig en förändring eftersom den hitintills varit marginell. Under Anderssons tid som finansminister har A-kassan höjts med promille. Här handlar det om att göra de tillfälliga reglerna för företag permanenta, där nedsättningen vid dag 101 slopas. Förslaget kostar 300 miljoner, även om jag har svårt att tro siffran. I deras egen kommentar skriver de att kostnaden uppgår till 2 miljarder från 2023. Avdrag för fackföreningsavgift och a-kasseavgift kostar totalt 4,3 miljarder. Sedan vill de att nyexaminerade ska ha möjlighet att få a-kassa, vilket kostar 1,5 miljarder. Totalt 6,5 miljarder vilket är 26,2 procent.
De fattigaste i välfärdssamhället
Den första gruppen är de sjuka. Här handlar det om en dysfunktionell arbetsmarknad som utnyttjar arbetskraft, utan att försäkra den. Här behöver företagen ta ett större ansvar, vilket det finns i länder som Kanada, Japan och USA. Med deras system finns en större omsorg i företaget då det sociala ansvaret också är mer påtagligt. Lite så tänker vänsterpartiet där arbetsgivaren står för sjuklönen de första 14 dagarna. Nästan halva budgeten, 48,8 procent, satsas på de sjukaste och fattigaste i samhället.
Hur sannolikt är det att vänsterpartiet får igenom sina krav? Jag bedömer att de är goda. De har inte riktat in sig på generella åtgärder utan preciserat sina krav till att gälla arbetslösa från företag och nyexaminerade. De vill också slopa sjuklöneansvaret för mindre företag. Även ett mer flexibelt system med lättnader för behovsanställda som är sjukskrivna, vilket är en bra idé som funnits länge, men som aldrig verkställts. De fingrar också på regeringsmakten när de vill ändra på sjukförsäkringens mål och försäkringskassans regleringsbrev och ge upprättelse till utförsäkrade.
Förslagen är så bra att flera som tidigare har röstat höger går nu vänster. Om Ulf Kristerssons tal om att ”låta ut din röst till oss” gällande gängkriminaliteten så känns det här mer hoppingivande. Bakom förslagen Nooshi Dadgostar presentation vilar en agenda om ett mer barmhärtigt och flexibelt system, där människor inte hamnar i kläm.
För Andersson blir det här också ett elddop. Personligen har hon symboliskt rört vid tanken, men aldrig verkställt den. Vinnarna i vänsterpartiets politik är främst de sjukaste – och de fattigaste av pensionärerna.
Länk: Ramkrav och reformer (V)
Under den lugna korkeken 