Andersson vald. Strandhäll under lupp

Onekligen har vi fått en kvinnlig statsminister i Sverige för första gången som kommer gå till historieböckerna. Förutom ändringar som kommer från M, SD, KD och L i budgeten påminner den en del om samlingsregeringen under andra världskriget vars syfte var hålla Sverige utanför andra världskriget och att hålla ihop samlingsregeringen. Fast nu sitter endast S i regeringen med en budget från samtliga partier – problemet är att de inte accepterar varandra medan S både accepterar och samlar alla.

Onekligen har Magdalena Andersson (S) inte bränt sina skepp som Stefan Löfven (S) i skarpa uttalanden mot Jimmie Åkesson. Här har hon haft ett mer försiktigt framförande. Även i frågor om klassiska vänster och högerfrågor har det från socialdemokraternas håll funnits en oro för att Andersson är för mycket åt höger. Här har ändå stödet från Stefan Löfven varit viktigast och han har kunnat försäkra partiet om att Andersson är ett bra val – särskilt tydligt är det i den roll hon haft som finansminister.

Glädjen är trots allt störst att vi äntligen har fått en kvinnlig statsminister. Tanken var ju att Anna Lindh skulle ta efter Göran Persson, men som bekant blev hon allvarligt knivskuren på NK strax ett år innan valet 2004.

Idag kunde också DN avslöja att Annika Strandhäll har betalningsförelägganden hos Kronofogden och samtidigt blir miljöminister. Här har Magdalena Andersson gjort sin första misstag, vilket föregicks tidigare av Fredrik Reinfeldt val av Cecilia Stegö Chilò som var kulturminister i tio dagar i oktober månad 2006.

Tanken bakom är naturligtvis att en politiker ska leva upp till samhällets lagar och förordningar – ju högre upp desto större etiskt ansvar utkrävs. En politiker ska också vara upphöjd över varje misstanke, vilket innebär att risktaganden i nära relationer kan bli kostsamma, som för exempelvis Fredrick Federley. Ofta blir det politiska uppdraget kostsamt för privatlivet, vilket gör att partnern sticker eller lämnar. Det är också vanligt.

Något som är desto vanligare är att politiker blir lätt blir utsatta för hot och våld. Lägg till att Ryssland och delvis Kina intresserar sig för hur politikerna i andra länder tänker kring politiska frågor.

Så, jag avundas inte politiker som tjänar stora summor. Att få sitt namn besudlat i tidningarna innebär att barnens kompisars föräldrar får veta det och kan med lätthet läsa av pressen på barnen. Senast hörde jag att säkerhetspolisen rekommenderar att förtroendevalda inte lägger ut bilder på sin familj på sociala medier som Facebook och Instagram.

För Annika Strandhälls del är det här ingen rolig resa att göra. Med tanke på att det privata är offentligt, vilket är en bärande del i feminismen blir medierna som en gång bar en framåt i karriären de som också riskerar att vända opinionen mot sig.

Jag tror på en andra chans och på förståelse för den tidigare situationen. Förluster och sorg är inget som går att välja. Psykiskt instabila personer nära politiker är redan ett dolt lidande för de anhöriga. De får inte mycket stöd, istället blir de levande måltavlor. Det vore trist om Strandhäll fick avgå, vilket skulle ge ett lågvattenmärke över våra bristande kunskaper om psykisk ohälsa.